Försmak av projekt

Jag har arbetat med idrottare i många år, och även om varje individ bär sin egen historia finns det vissa möten som stannar kvar. Det här är ett av dem. Det handlar om en friidrottare som en gång rörde sig med en självklarhet på banan, som om löpningen var en förlängning av hans egen kropp. Han hade alltid älskat sporten och älskat tävlingarna. Älskat känslan av att stå på startlinjen med pulsen i halsen och publiken som ett brus i bakgrunden.
Men när han kontaktade mig den där dagen var det som om allt det där hade försvunnit. Han skulle snart tävla i en landskamp för Sverige, en av de största tävlingarna i hans karriär, men han ville inte längre. Eller kanske kunde han inte. Det var svårt att veta vilket.
Vi bestämde att ses. Jag ville förstå vad som låg bakom den plötsliga förändringen. Vi valde ett café strax söder om Stockholm, en neutral plats där han kanske skulle känna sig mindre utsatt.
När jag kom dit satt han redan vid ett bord. Han såg annorlunda ut än jag hade föreställt mig. Han var tom på ett sätt som är svårt att beskriva. Som om glöden som en gång funnits där hade slocknat.
Fortsättning följer…
Publicerad av Ronnie Lindahl