Alla får förr eller senare reda på att livet inte är en barnlek

Alla får förr eller senare reda på att livet inte är en barnlek. En del får det när de är 18, andra när de är 47 år gamla. Alla kommer få reda på det!

Jag själv fick reda på det när jag var runt 40 år gammal. Det jag upptäckte var att jag var på ett ställe där jag inte ville vara. Under många år visste jag att det var något som inte stämde och livet kändes inte rätt. Mina skratt var färre. Jag kunde inte hitta den känslan av mening och syfte. Nästan alla mina val gick med automatik, utan eftertanke eller reflektion. Tiden försvann och veckorna gick av bara farten. Hus, familj, och företag. Det gick inte att vara annat än lycklig. Min omgivning påtalade i sann ”Jantelagsanda” att jag hade det bra och jag kunde skaffa mig det jag ville. Jag hade för första gången lite mage där fram och en ärbar vikt på 97 kilo.

Mina barn påtalade att jag inte var här, varav mitt svar var att jag visst var här.  När det var dags för den årliga läkarundersökningen visade sig att min status inte vara i landslagsklass och jag var därmed inte redo för nästa världsmästerskap. Min förklaring att jag numera växer i färdriktningen var bara rolig de första 10 gångerna. Att välja och titta åt ett annat håll eller lägga uppmärksamheten i ett nytt projekt var mitt sätt att hantera livet på. Jag hade svaret på allt och hade lagt till en egenskap i min reportar som kallas förmätenhet. Jag la mina misslyckande och tillkorta kommanden som stenar i den nu tunga ryggsäcken som jag släpade runt på och depressionen överföll mig från ingenstans. Det yttre livet var bra men hur var det med det inre?
Helt plötsligt så ligger sömntabletter och övrig medikament på nattduksbordet. Som krydda på det så var psykologtiderna uppsatta på kylskåpet så jag inte glömde bort att gå dit. Psykoanalys med terapi här kommer jag.

När jag ser tillbaka på livet så hade mina barn helt rätt. Jag var inte närvarande rent mentalt och min uppmärksamhet var något helt annanstans än vad jag fysiskt befann mig. Jag hade uppnått en viss status i livet och förmätenheten kom som ett brev på posten. Dessutom var självkänslan starkt sammankopplad med vad jag fick gjort om dagarna eller hur många som ringde mig på telefonen. Det jag åstadkom och vad jag fick gjort var en måttstock på hur lycklig jag var.

Idag är jag stolt över att jag lyckades förändra mitt liv och framförallt hur jag ser på livet. Om jag mäter livet innan och efter fyrtio år så vinner efter fyrtio på nästan alla punkter. Det betyder inte att allt var dåligt innan men höjdpunkterna, syftet med livet och känslorna är starkare och mera verkliga nu. Det går inte att förklara det bättre. Jag kan inte ändra på hur jag var, betedde mig eller ansåg vara viktigt i livet men jag kan acceptera det jag gjort och ta ansvar för hur jag ser livet idag och vad jag väljer att lägga min energi på. Det är väl det som kallas lycka!

Den stora frågan är hur förändrar man sitt liv?

Den andra stora frågan är om det när som helst går att förändra sitt liv varför gjorde inte jag det och vad var det som hindrade mig?

Jag ville förstå hur jag kunde hamna så fel och vad som gjorde att jag kunde härda ut under så lång tid? Det förstår jag idag. Jag förstår även att i mitt fall var jag tvungen att nå botten på simbassängen innan jag satte ner fötterna och tog mig upp mot ytan igen. För mig blev vändningen att lära mig nya saker om mig själv och hur andra fungerar.  När jag fick telefonnumret till Lars-Eric Uneståhl som enligt några bekanta kunde hjälpa mig så jag ringde och han föreslog att jag sätter mig på ett plan till San jose som är flygplats i Costa Rica så hämtar han mig. Där började min egen resa med hjälp av en coachutbildning och den mentala träningen. I mitt fall kan man säga att fyrtio är det nya noll!
Tack Lars-Eric Uneståhl!

Tack för den fantastiska skatten som finns i den mentala träningen!

Vill du förändra ditt liv?

Du kanske är nöjd?

Om du inte är nöjd vem ska göra det åt dig?

 

---

Publicerad av Ronnie Lindahl